En ytbehandling som har putsats av och blivit trären har möjlighet att få ett nytt utseende med hjälp av bets. (Se gärna fliken ”Bets – oändliga möjligheter”.) Här betsas en björkplywoodskiva in med en mörkt blågrå nyans som tagits fram till ett kök i samma nyans.

På ett bord med intarsia, ett slags pussel av olikfärgade fanerbitar, kan det hända att bitar lossnar och faller bort med tiden. Bäst är förstås om en lyckas hitta och spara bitarna, men om inte så finns det tekniker för att återställa de bitar som saknas. Här ovan ett bord med ett stort antal bortfall, de flesta markerade i vitt.

Det gäller att hitta en bit faner med liknande ådring, tjocklek och gärna färgton om möjligt, för att sedan avbilda håligheten från biten som saknas, föra över till det nya faneret och antingen såga eller skära ut och passa in. Nedanför avbildningen ser ni själva bortfallet där den nytillsågade biten kommer att passas in.

I det här fallet sågade vi ut med hjälp av ett mycket tunt sågblad (för att inte förlora material i själva sågsnittet), på en intarsiasåg.

Det här franska bordet såldes till en amerikan. I USA och södra Europa finns en tradition av väldigt högblanka ytor. I Sverige var det mer vanligt förekommande under 1700- & 1800-talen, då schellacken var valigast förekommande som ytbehandling. Beställningen här var ”högblankt”, i och med bordets ålder och vackra utformande valde vi att schellackbona bordet. Det är en teknik som tar lång tid (både att lära sig och att utföra), men som ger ett väldigt vackert resultat med ett djup i lystern som en plastlack inte kan åstadkomma. Den stora skillnaden mellan den naturliga schellacken och den syntetiska plastlacken är att den tidigare både tränger in i träets porer och lägger sig utanpå som ett skyddande skikt, medan plastlacken bara lägger sig utanpå.

Ibland får vi in lite mer särskilda uppdrag, som hör mer till renovering än restaurering eller konservering, där en möbel ska modifieras. Här gör vi om ett matbord i bambu till ett legobord för barn. Benen har kortats av och är avtagbara för att lätt kunna plockas undan vid behov. En tygförvaring för legot har fällts in i mitten av bordytan. Den är också avtagbar för möjlighet att tvättas.

En åldrad ytbehandling har fått ett skrivbord, stolar och matsalsbord i samma tappning att se krakelerade och sorgliga ut. Dessutom har ytbehandlingen fått tenninläggningarna att se förgyllda ut när de egentligen ska ha ett silverliknande uttryck.

Resultat.

Nu glänser Carl Berggrenpjäsen i sin fulla prakt igen.

Så här blev resultatet efter hårt arbete med att försiktigt avlägsna den gamla krakelerade lacken och schellackbona ytorna istället. Nu har tenninläggningarna återfått sin ursprungliga skepnad.

Av det spill som blir i verkstan gör vi egna skivmaterial till bland annat bord, hyllor, sängbord etc.

Så här kan det se ut med ett matsalsbord med skiva från MADAM och underrede ritat av konst- & arkitektgruppen MYCKET www.mycket.org

Så här kan ett skrivbord av spillvirke a la MADAM också se ut.

Ett skrivbord från NK, tidigt 1900-tal var i behov att få sin yta uppfräschad. Innan vi kunde ge oss i kast med det fanns det några andra åtgärder som behövde mer akut omsyn.

Bordet visade sig ha fått en rejäl åverkan i form av lång spik. En spik gör tyvärr ingen nytta, snarast skada, i en tapp eller annan sammansättning i en möbel. Den tränger undan material, orsakar hål och är för starkt i förhållande till trä, men har ingen ”åtdragande” egenskap, som en skruv har (som inte heller bör sitta i sammansättningar på möbler som inte är byggda så ursprungligen).

Limningen i tappen mellan bordsyta och benställning hade torkat och blivit skör, därav det tidigare spikandet. Här behövde vi lossa på sammansättningen, rengöra tapphål och tapp från gammalt lim och tillföra nytt. Här använder vi samma sorts lim som använts ursprungligen. Ett vanligt modernt vitlim är för starkt och kan därför skada träet i framtiden, då ett eventuellt tryck/ryck/slitage inte gör att det spricker i limningen utan gör att själva träet går sönder, och det vill vi förstås undvika. Dessutom vill vi inte tillföra nya material till det här bordet, med tanke på dess antika ålder.

Nu har bordet fått tillbaka sin ursprungliga nyans och en schellackytbehandling. Hoppas på minst 100 år till nu.

Ett bord av Carl-Axel Acking hade fått sig både ringmärket och fanerbortfall och behövde ses över.

Utöver ringmärken hade också sargen till bordet släppt något. Trixigt med rundade ytor.

Ett skrivbord tillskrivet Carl Malmsten hade stått länge på samma plats vid ett fönster och fått både bordsyta och ena sidan solblekt.

Nu har ytan betsats in och fått ny ytbehandling som matchar övriga möbelns ursprungliga uttryck.