Bord

Bord, skrivbord, nattduksbord, sideboards, alla ytor med möjlighet att ställa saker på kommer att ha saker på, vare sig det är tänkt så eller inte. Olika trä och ytbehandlingar tål olika mycket slitage. Vanligast förekommande skador på avställningsytor är ljusa och mörka fläckar, ofta runda ringar, efter vattenglas, koppar, krukor eller varma kärl. Vatten, värme, alkoholhaltiga drycker och metallföremål är ofta bovarna i dramat.

Ju tidigare skadan tas om hand, desto lättare brukar ingreppet och lösningen på problemet vara. Om skadan står länge finns en risk att fukt tränger in under ytbehandlingen och skadar det underliggande träet. Det är ofta då de mörka ringarna uppstår. De vita ringarna däremot ligger allt som oftast i själva ytbehandlingen och vid äldre ytbehandlingar, som schellack, som är alkohollösliga, brukar det vara lätt att åtgärda genom att reaktivera den befintliga ytbehandlingen.

Ofta tål de moderna plastlackerna, som var vanligt förekommande under andra halvan av 1900-talet, mer än de tidigare schellackerna och cellulosalackerna, men de är desto svårare att få bort fläckar på när de väl uppstår, till skillnad från de tidigare nämnda.

Nu används inte sällan oljevaxer som har hög tålighet mot både värme och vätskor.

En typisk vanligt förekommande skada på en avställningsyta, där fukt har trängt ner i ytbehandlingen.

 

En annan vanligt förekommande skada på äldre möbler med faner (det tunna träskiktet som ofta täcker blindträet under, ett sätt att ”klä in” möbler i ett ofta mer exklusivt träslag). Här har faneret släppt i limningen och sitter löst, ibland är det här steget innan faneret spricker och lossnar om det inte åtgärdas i tid. I ett sånt här fall brukar vi försiktigt öppna faneret längs med fibrerna och injicera lim som masseras in och sätts under press. Ibland syns inte alltid dessa skador, ibland kan de framträda i ett visst ljus och ibland hörs de faktiskt. Om du ”knackar” försiktigt med pekfingerspetsen över ett faner kan det ibland uppstå ett lite torrt, ”pappigt” ljud som avslöjar att faneret sitter löst och behöver fästas ner.

 

En tredje typ av skada är en torr ytbehandling. I vissa fall kan det se ut som att själva träet har spruckit. Som tur är är det mycket sällan det som är fallet. Här har två sängbord med lådor stått kallt och fuktigt, vilket orsakade att ytbehandlingen krackelerade.

 

Andra ytskador som förekommer är de där möbler eller föremål har stått mycket varmt under längre tid, antingen i direkt solljus eller t.ex. nära element eller en eldstad. Det kan bidra till att ytbehandling i princip smälter och blir klibbig. Ibland torkar klibbet, ibland kvarstår det och bildar en fet hinna som ser tjock och kladdig ut. I bildexemplet behövde lacken avlägsnas p.g.a. det tjocka lagret modern lack som inte gick att regenerera. En ny tunn oljevax fick sedan skydda träet.

 

Ibland är det så enkelt som att en möbel under åren blivit smutsig, det behövs inte ett ostädat hem för det, det räcker med lite damm, fett från matlagning och en lack som drar åt sig effektivt. Här ovan ett exempel på en ärvd möbel från ett hem med inomhusrökare. Ofta blir tyget du rengör möbeln med lite gulbrun av just nikotin.

 

Resultat efter endast en noggrann rengöring.

 

En ytbehandling som har putsats av och blivit trären har möjlighet att få ett nytt utseende med hjälp av bets. (Se gärna fliken ”Bets – oändliga möjligheter”.) Här betsas en björkplywoodskiva in med en mörkt blågrå nyans som tagits fram till ett kök i samma nyans.

 

På ett bord med intarsia, ett slags pussel av olikfärgade fanerbitar, kan det hända att bitar lossnar och faller bort med tiden. Bäst är förstås om en lyckas hitta och spara bitarna, men om inte så finns det tekniker för att återställa de bitar som saknas. Här ovan ett bord med ett stort antal bortfall, de flesta markerade i vitt.

 

Det gäller att hitta en bit faner med liknande ådring, tjocklek och gärna färgton om möjligt, för att sedan avbilda håligheten från biten som saknas, föra över till det nya faneret och antingen såga eller skära ut och passa in. Nedanför avbildningen ser ni själva bortfallet där den nytillsågade biten kommer att passas in.

 

I det här fallet sågade vi ut med hjälp av ett mycket tunt sågblad (för att inte förlora material i själva sågsnittet), på en intarsiasåg.

 

Det här franska bordet såldes till en amerikan. I USA och södra Europa finns en tradition av väldigt högblanka ytor. I Sverige var det mer vanligt förekommande under 1700- & 1800-talen, då schellacken var valigast förekommande som ytbehandling. Beställningen här var ”högblankt”, i och med bordets ålder och vackra utformande valde vi att schellackbona bordet. Det är en teknik som tar lång tid (både att lära sig och att utföra), men som ger ett väldigt vackert resultat med ett djup i lystern som en plastlack inte kan åstadkomma. Den stora skillnaden mellan den naturliga schellacken och den syntetiska plastlacken är att den tidigare både tränger in i träets porer och lägger sig utanpå som ett skyddande skikt, medan plastlacken bara lägger sig utanpå.

 

Ibland får vi in lite mer särskilda uppdrag, som hör mer till renovering än restaurering eller konservering, där en möbel ska modifieras. Här gör vi om ett matbord i bambu till ett legobord för barn. Benen har kortats av och är avtagbara för att lätt kunna plockas undan vid behov. En tygförvaring för legot har fällts in i mitten av bordytan. Den är också avtagbar för möjlighet att tvättas.

 

En åldrad ytbehandling har fått ett skrivbord, stolar och matsalsbord i samma tappning att se krakelerade och sorgliga ut. Dessutom har ytbehandlingen fått tenninläggningarna att se förgyllda ut när de egentligen ska ha ett silverliknande uttryck.

 

Resultat.

Nu glänser Carl Berggrenpjäsen i sin fulla prakt igen.

 

Så här blev resultatet efter hårt arbete med att försiktigt avlägsna den gamla krakelerade lacken och schellackbona ytorna istället. Nu har tenninläggningarna återfått sin ursprungliga skepnad.

 

Av det spill som blir i verkstan gör vi egna skivmaterial till bland annat bord, hyllor, sängbord etc.

 

Så här kan det se ut med ett matsalsbord med skiva från MADAM och underrede ritat av konst- & arkitektgruppen MYCKET www.mycket.org

 

Så här kan ett skrivbord av spillvirke a la MADAM också se ut.

 

Ett skrivbord från NK, tidigt 1900-tal var i behov att få sin yta uppfräschad. Innan vi kunde ge oss i kast med det fanns det några andra åtgärder som behövde mer akut omsyn.

 

Bordet visade sig ha fått en rejäl åverkan i form av lång spik. En spik gör tyvärr ingen nytta, snarast skada, i en tapp eller annan sammansättning i en möbel. Den tränger undan material, orsakar hål och är för starkt i förhållande till trä, men har ingen ”åtdragande” egenskap, som en skruv har (som inte heller bör sitta i sammansättningar på möbler som inte är byggda så ursprungligen).

 

Limningen i tappen mellan bordsyta och benställning hade torkat och blivit skör, därav det tidigare spikandet. Här behövde vi lossa på sammansättningen, rengöra tapphål och tapp från gammalt lim och tillföra nytt. Här använder vi samma sorts lim som använts ursprungligen. Ett vanligt modernt vitlim är för starkt och kan därför skada träet i framtiden, då ett eventuellt tryck/ryck/slitage inte gör att det spricker i limningen utan gör att själva träet går sönder, och det vill vi förstås undvika. Dessutom vill vi inte tillföra nya material till det här bordet, med tanke på dess antika ålder.

Nu har bordet fått tillbaka sin ursprungliga nyans och en schellackytbehandling. Hoppas på minst 100 år till nu.

 

Ett bord av Carl-Axel Acking hade fått sig både ringmärket och fanerbortfall och behövde ses över.

 

Utöver ringmärken hade också sargen till bordet släppt något. Trixigt med rundade ytor.

 

Ett skrivbord tillskrivet Carl Malmsten hade stått länge på samma plats vid ett fönster och fått både bordsyta och ena sidan solblekt.

 

Nu har ytan betsats in och fått ny ytbehandling som matchar övriga möbelns ursprungliga uttryck.